LIVET EFTER PSYKISK MISSHANDEL

Det som främst kännetecknar en psykopat är avsaknaden av empati för andra. Det enorma egot och oförmågan att sätta någon annas behov framför sina egna. Det är en viktig punkt på listan över beskrivande personlighetsdrag för en psykopat och denna punkt räcker för att förklara varför en psykopat inte kan vara en bra förälder.

Oförmågan att älska en annan människa och oförmågan att  känna skuld och skam gör det till en smärtsam upplevelse att leva med en psykopat. För ett barn orsakar det livslånga skador på själen.

Psykopater går igång på att känna makt. De kontrollerar andra både fysiskt och psykiskt med en rad olika metoder som gör att offret tappar bort tilliten till sig själv. När det sker med en vuxen människa så kan hon genom hjälp och terapi hitta tillbaks till sig själv. Men vad händer med ett barn som formas genom känslomässig tortyr?

Psykopaten som är pappa till mina barn visade redan vid graviditeten att han helt saknade normala känslor, både för mig och barnet. Förutom att hans första reaktion var att jag skulle ta en tablett och ”kissa ut” barnet för att han inte kände sig redo (trots att vi varit överens och aktivt skapat graviditeten) Han tyckte dessutom plötsligt att jag var äcklig och motbjudande. Han vägrade konsekvent att röra vid varken mig eller magen. Visade avsky när jag försökte visa ultraljudsbilder och ville inte veta någonting om det lilla livet som växte inom mig. Jag hånades och hotades dag och natt genom första halvan av graviditeten och vägrades all form av stöd och kärlek.

Tillslut var jag så stressad att jag riskerade förtidsbörd och sjukskrevs mot min vilja. Att vara på arbetet var ju min frizon. Min barnmorska sa då till mig att han måste flytta, både för min och bebisens hälsa.

När barnet sedan skulle födas dök han plötsligt upp och skulle titta på trots att han varken varit delaktig i någon del av graviditeten eller förberedelserna inför förlossningen. Han satt på en stol i ett hörn och tittade på trots att han inte var inbjuden och i en stund av medlidande sa han något i stil med: ”Nu kan du förstå hur det känns för mig när jag är bakfull”

Han var sedan en frånvarande pappa i 3 år tills han nästlade sig in tillbaka. När andra barnet skulle födas ville han inte vara med alls: ”jag har redan sett det där en gång, det räcker” Han körde mig till Förlossningen och försvann sedan i 6 timmar (ingen vet var) tills vår andra dotter var född. Då kom han in och tittade på henne och åkte snabbt igen. När jag kom hem mindre än 1 dygn senare började han genast domdera att jag skulle sköta mina hushållssysslor, trots att jag hade fullt upp med en nyfödd som mesta tiden låg vid bröstet. Han sa ”nu är semestern slut” och beordrade mig att genast gå ut i köket och fixa middag. Jag försökte förklara att jag just kommit hem och nu satt och ammade så han fick vänta en liten stund, då gick han i taket och skrek att ”du tror att du är så jävla fantastisk bara för att du har fött ett barn, men det är du inte, fatta det! Du har ett hem att sköta ”

Vår fyraåriga dotter stod vid min sida och bevittnade detta. Hon höll om mig och torkade mina tårar medan hennes pappa stod och skrek så saliven skvätte. Nu i efterhand har jag själv svårt att förstå att jag kämpade på i 2 år till, med mina döttrar som vittnen.

Lever du med en person som stämmer på beskrivningen? Planera din flykt. Vill du ha stöd, gå med i vår slutna stödgrupp på FB Livet efter psykisk misshandel Stödgrupp