Det var en ”sista jul”, en ”sista födelsedag” och en ”sista morsdag” med mitt ex. 3 högtider som han såg till att förstöra. 3 högtider som jag lovade mig själv var den sista med honom, medan jag tyst grät mig till sömns. Tysta tårar som dränkte kudden, så många dränkta kuddar. Så många förstörda högtider.
Jag höll mitt löfte. Idag firar jag min 3dje födelsedag i ”frihet” och tänkte fira det med att skriva om den sista med mitt ex, men inser att den redan har börjat falla i glömska. Jag minns inte mycket mer än att han hade bestämt sig för att inte göra den till något av det han visste att jag hade önskat. Han hade inte förberett någon frukost med extra allt som jag alltid gjorde för honom. Det hade inte varit en omöjlighet, det hade hänt att jag fått dessa frukostar med omtänksamt skuren frukt och något paket som jag hade önskat mig, om födelsedagen hade infallit under en ”belöningsperiod”. Jag hade även under någon ”bestraffningsperiod” fått nöja mig med en torr brödskiva och löfte om en present som kommer ”sen” . Men idag var det varken en torr brödskiva, present eller ens en blomma. Min äldsta dotter som då var 6 år hade knopat ihop en ring med sådant där gummiband som var poppis då. Det var allt. Jag minns hur jag fick kämpa för att låtsas som att det kändes jätteroligt och att det var det enda jag ville ha på min födelsedag.
Jag minns också att jag inte hann ner för trappan från sovrummet till köket innan jag fick världens utskällning som jag inte riktigt minns vad den gick ut på. Tror det hade något med mitt jobb och ansvar för barnen att göra. Det var alltid samma visa: jag skulle dra in hushållets enda lön, men skulle helst inte jobba, framförallt inte utanför skoltid, det var förbjudet. Jag skulle lämna, hämta, handla och sköta hemmet samtidigt som jag skulle tjäna in pengar som räckte för hela familjen. Vad han gjorde? Han satt vid sin dator eller låg på soffan.
Strax innan detta, någon av alla dagar när jag kom hem efter att ha jobbat, hämtat barnen och handlat, möttes jag av honom utslagen på soffan, diskbänken var full av disk, på torkställningen hängde samma tvätt som jag hängt upp på morgonen. Både hungrig och trött och riktigt frustrerad frågade jag om han inte kunde tänka sig att hjälpa till med någonting? Då blev han vansinnig och sa att jag inte hade med att göra vad han valde att göra under ”arbetstid” och om jag ville att han skulle jobba åt mig så fick jag minsann betala honom en lön för det. Jag blev förstås arg och försökte förklara för honom hur ologiskt det var. Men det var helt omöjligt att få honom att förstå och det blev ett av alla gräl som slutade med att han straffade mig med ”the silent treatment” dvs inte pratade med mig på flera dagar.
Ibland ignorerade han mig bara. Ibland gick han helt våldsamt rakt in i mig för att visa att jag inte fanns utan bara var luft. Det var väldigt hotfullt och obehagligt de här sista månaderna som vi levde under samma tak. Och i detta levde våra döttrar. Såg deras pappa ömson gräla på mig för allt och inget, varvat med att vägra erkänna min existens dag efter dag, framför deras ögon. En händelse som satt sig djupt i min äldsta dotter var en morgon när jag kom in i köket och han kastade upp en kökslucka med full kraft för att träffa mig rakt i ansiktet, om jag inte blixtsnabbt hade duckat undan. Då åkte hans armbåge rakt ut, i höjd med min kind, som jag också lyckades parera.
Denna morgon visade han dem att jag inte ens var värdig att bli firad på min födelsedag. Jag och barnen firade mig själva på restaurang på eftermiddagen. När vi kom hem fortsatte terrorn med bråk om att jag gjort något fel igen, så vi gick in på mitt rum och stängde dörren om oss och somnade tidigt. Jag minns hur jag lovade mig själv att det var min sista födelsedag med honom under samma tak. Och det löftet blev inte svårt att hålla. Jag skulle bara uppleva en vidrig morsdag först..
LIVET EFTER PSYKISK MISSHANDEL 