Kvinnor som tvingas till tystnad

När jag tillslut fann modet att lämna mina barns pappa, så var det främst för att skydda barnen. Jag trodde då att det fanns en rättvisa, jag trodde i min enfald att man skulle ge oss en fristad från den ”man” som skapade så mycket kaos och rädsla för oss.

När jag klev in på polisstationen för att be om hjälp och skydd, en dag när han återigen hade kommit och hämtat barnen under våldsamma och traumatiserande former och vägrat tala om när han tänkte komma tillbaka med dem, så trodde jag att de skulle ta emot en anmälan och se till att han hedanefter hölls på avstånd från oss.

Polismannen var vänlig och hjälpsam och gjorde det han blivit instruerad att göra och satte mig i kontakt med kvinnocentret för att få hjälp med att upprätta en anmälan. Samma värme möttes jag av på kvinnocentret som tog emot mig med öppna armar och var och är ett fantastiskt stöd. Men ingen av dem kan skydda oss.

Så  snart jag hade en advokat inkopplad förstod jag att rättsväsendet inte har någonting med rättvisa att göra.

Att anmäla en man för misshandel samtidigt som en hotande eller pågående vårdnadstvist  innebär att man riskerar att med stor sannolikhet  helt förlora vårdnaden om barnen. Istället för att riskera att en enda pappa blir oskyldigt anklagad så föredrar domstolarna att låta alla pappor ha lika rätt till sina barn oavsett vad mamman och barnen berättar. Lever vi i Saudi Arabien? Nej i Europa. Men man kan inte tro det, männen skyddas på bekostnad av barns och kvinnors psykiska och fysiska hälsa.

636050712398927737-sh072517DNC012

 Man ber oss att vara tysta och  samarbeta annars kan barnen tas ifrån oss..

Vi coachas att inför domaren säga ”ja, självklart vill jag att barnen ska ha en relation med sin pappa” när vi i själva verket vill skrika ”Jag är livrädd för honom och vill aldrig att mina barn ska behöv vistas i hans närhet igen” Men vi får absolut inte säga sanningen.

Vi får inte heller säga ett ont ord om pappan till barnen. Trots att de har sett och hört och utsatts så ska vi uppmuntra våra barn att vilja umgås med den man vi borde skydda dem emot.

Varannan torsdag torkar jag förtvivlade tårar. Det krävs enorm mobilisering för att inte bryta ihop själv när jag ser mina barns smärta. Jag sväljer hårt och försöker låta entusiastisk när jag räknar upp saker de kan se framemot. Jag misslyckas varje gång.   Storasyster biter tappert ihop nu eftersom hon har tvingats förstå att jag måste lyda domslutet men lillasyster bönar och ber igen och igen ”snälla mamma låt mig stanna hos dig, snälla mamma jag vill stanna hos dig”.  Men jag har blivit ifråntagen rätten att se till mina barns bästa.

Jag har dessutom lovat inför domaren att inte förhindra några fler umgängen med pappan efter att han falskt har anklagat mig för att bryta mot domslutet. Han har haft rätt att dra mig inför domstol med lögn efter lögn men jag är förhindrad att berätta sanningen. Jag ska visa samarbetsvilja och välvilja mot mannen som gjort allt i sin makt för att krossa mig och förstöra barnens uppväxt.  Annars riskerar jag att förlora möjligheten att skydda dem helt.

Vi lever som slavar under en ”man” inte borde ha någon rättighet till någon del av  våra liv.  Vi är skrämda till tystnad. Och vi är tyvärr lång ifrån ensamma.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s