Semesterminnen

En av alla märkliga lögner mitt ex använde när han målade upp vårt perfekta förhållande och liv tillsammans inför domstolen var hur lyckliga vi hade varit på alla våra fantastiska resor som vi gjort tillsammans.

Som vanligt när en psykopat ljuger så tar de ett frö av sanning och spinner på med lögner. Sanningen var att vi hade gjort många resor ihop. Men inte skulle de definieras som särskilt lyckliga.

Varje gång vi skulle resa så dikterades villkoren av honom och jag lyckades aldrig leva upp till hans förväntningar. Även om vi hade förmånen att få resa till många fantastiska resmål så blev det aldrig några harmoniska semestrar, det fanns alltid inslag av psykisk misshandel och känslan av att inte duga.

När vi fått vårt första barn så levde vi inte längre tillsammans men han tvingade mig ändå att resa med honom. Om jag inte ställde upp på hans resor så fick jag inte tillstånd att lämna hemmet med dottern. Jag levde vid denna tiden ensam med dottern på heltid men han styrde vårt liv med järnhand. Nu efteråt har jag förstås svårt att förstå hur jag kunde ställa upp, men jag var så rädd för honom då.

Ett år bestämde han att vi skulle åka till ett land i södra Europa. För att få tillbringa en vecka utomlands med dottern på annat håll så var jag tvungen att tacka ja till den här resan, men jag fick själv stå för kostnaden. Något som egentligen var ett helt orimligt krav eftersom jag var mammaledig och fick noll pengar i underhåll av pappan.

När vi möttes upp för vår semestervecka så hade jag precis fått urinvägsinfektion och mådde inte bra. När jag inte ställde upp på sex när dottern hade somnat blev han förbannad, trots att vi inte alls var ett par. Ännu mer förbannad blev han av att jag ville uppsöka en läkare och på så sätt störa hans perfekta semester. Jag älskar stränder och är det något landet vi besökte har så är det vakra stränder men mitt ex gillar klor och sandfria sterila miljöer. Det blev förstås som han ville, en vecka i poolen med obehandlad urinvägsinfektion och ovanpå det ställa upp på sex när dottern somnat..

Ett annat år bjöd han med sina kompisar till mitt semesterhus men tillät inte mig att bjuda med mig mina. Han behandlade mig så fruktansvärt illa och när jag tänker tillbaka önskar jag att den jag är idag kunde resa tillbaka i tiden och ta min hand och säga ”kom, nu går vi, vi förtjänar så mycket bättre än det här”. Hur kunde han bryta ner mig så? Jag minns att han startade världens bråk, ett sådan där som han vägrade släppa som pågick under flera timmar utan att jag förstod vad det egentligen gick ut på. Inte förrän nu förstår jag varför vår lilla dotter kissade på sig på vägen till restaurangen. Hon som aldrig kissade på sig, jag minns att jag tyckte det var så konstigt men reflekterade inte då över hur fruktansvärt stressande det måste varit för henne att varje gång pappan dök upp i vårt liv så blev det dålig stämning och han terroriserade hennes mamma till tårar. Det gör så ont att jag har utsatt henne för allt det här.

En annan resa jag minns så hade vi fått vår andra dotter efter att han en kort stund hade invaggat mig i något slags hopp om att han hade förändrats och nu äntligen skulle jag få min stora lyckliga kärnfamilj som jag alltid hade drömt om. Återigen hade han bestämt resmål, aktiviteter och hotel. Själv kände jag mig mest som en statist och nanny. Något gjorde honom arg redan första dagen när vi kommit fram och skulle äta lunch, han ställde till en scen i restaurangen när vi hade satt oss för att äta och stormade ut och lämnade mig och barnen helt själva. När vi sedan hade gått upp på rummet så kom han dit och var fortfarande vansinnig, tog med sig den stora dottern och stormade ut ur rummet igen. Vår lilla dotter som bara var dryga året och knappt kunde prata reste sig i sin resesäng, ställde sig mot kanten och tittade på mig där jag satt med tårar av förtvivlan rinnande längs mina kinder. Hon lade sitt lilla huvud på sned, tittade bekymrat på mig och sa ”mamma ledsen, pappa dum”, jag blev så paff över hennes ord. Jag minns att jag skämdes och tanken på att det här var vår första familjesemester sedan vår ”nystart” gjorde det svårt att andas, jag kände mig fången utan att se någon utväg.

Vi hann med en kryssning innan jag slutligen bröt upp, även den kantad av raseriutbrott och märklig tajming som förstörde våra utflykter. Han skulle alltid bestämma vilken väg vi skulle gå trots att vi med många facit i hand vet att han för det mesta väljer fel väg. Han hade alltid noll förståelse för att barnen var små och hade andra behov än honom. Tog aldrig hänsyn till att välja skuggiga platser, tillgång till att kunna springa fritt eller se till att de kan dricka, kissa eller tänka på sovtider. ”fan va tråkigt, nu är vi är på semester så kan vi väl uppleva lite…”  Ja, det kan man ju när det inte är 40 grader och barnen är små.

Men observera att när pappan plötsligt behövde en liten ”nap-time”, när som helst under dygnet så skulle han ha det utan kompromiss. Barnen skulle inte höras och mamman skulle ta hand om dem helt själv, under tystnad. Och när barnen sedan somnat på kvällen då ska hon ställa upp på sex annars blev det ”men va fan du är så trött jämt, jag måste hitta mig någon yngre..”. Räckte inte det så malde han på tills han fick som han ville.

Usch, en av minnena som gör ondast i min mage är nog ändå när jag var gravid med vår andra dotter och vi befinner oss på andra sidan jorden. Vi hade mellanlandat och skulle några timmar senare ta flyget tillbaka hem, jag ville stanna på flygplatsen eftersom både jag och dottern var trötta och jag ville undvika onödig stress. Men barnens pappa och hans föräldrar bestämde att vi istället ska åka iväg till ett affärscentrum och slå ihjäl en timma på att gå runt i affärer. Jag var gravid i 6 månaden och dottern var bara 3 år, ingen av oss hade det behovet, men som vanligt var våra behov helt sekundära i pappans familj. Vi kliver in i en taxi men eftersom vi är 4 vuxna och 1 barn så finns det bara bälte för 4 av oss. Behöver jag säga vem som det blivande barnets pappa och farföräldrar väljer ska sitta obältat i mitten av baksätet så att hon vid en krock har fritt fall rakt genom framrutan? Jag förstås, mamman till både det ofödda barnet och den lilla flickan som satt bredvid. Farfar, farmor och pappa var de som prioriterades att få sitta säkert utan en enda sekunds reflektion. När chauffören kör ut på motorvägen så manövrerar han bilen som en biltjuv, i hög hastighet och zack zack mellan filer och riskfyllda omkörningar. Jag minns hur jag förutom min rädsla för att något skulle hända kände en enorm sorg över att pappan inte ens kände kärlek nog till att vilja skydda sitt ofödda barn.

Pappan till mina barn är ju inte ensam om att vara full av sig själv, hans föräldrar är likadana så på något sätt kan jag ibland känna ett uns medlidande med honom som vuxit upp med dem. Men hans totala brist på empati gör att jag ändå ställer mig tveksam till om han kan ha lidit av deras oförmåga att gå en millimeter för någon annan när han är precis likadan själv.

Så när jag sedan läste hur han beskrev vårt lyckliga förhållande och fantastiska resor i de juridiska handlingarna som  skulle övertyga domstolen om att han inte misshandlat mig så kunde jag helt enkelt inte känna igen mig i den beskrivningen. Istället minns jag trippande på tå, plötsliga raseriutbrott, tystnads bestraffningar och ont i magen.

37521573_270129043748052_5654182414910488576_o

Stämmer min beskrivning in på dina semestrar med din kille/man?  Ta kontakt med närmsta kvinnojour och planera för att lämna och bli fri. Vill du gå med i vår dolda stödgrupp för kvinnor med samma erfarenhet (den syns inte om man inte är medlem) kontakta mig med PM på Facebook/livetefterpsykiskmisshandel

 


2 reaktioner på ”Semesterminnen

  1. Jag känner igen allt detta du gptt igenom. Och jag är fortfarande kvar i detta helvete. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur eftersom vi flyttat utomlands och är i behov av eget boende och kunna försörja mig o våra två döttrar. Jag är fast och förvirrad. Vill inte lämna landet heller för att ännu en gång flytta mina barn från de liv dom har här. Vill bara ha ett lugnt liv, bort från all stress och från en som är fullkomligt galen och psykopat..

    Gilla

    1. Beklagar verkligen din situation och att du inte ser någon utväg. Ta kontakt med en kvinnojour i området där du bor, polisen kan säkert informera dig om var de finns, så att du får hjälp. Kram❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s